...
..det börjar sjunka in..
Chocken lugnar sig sakta men säkert.
Martin är död.
Obduktionen får berätta varför.
Just nu går alla tankar till hans mamma, pappa och syster.
Till Johne, som är en av dom som lidit en stor förlust. En vän sedan barnsben.
En broder.
På Facebook startades en sida, "Till minne av Martin Almberg".
Det är så fint, men samtidigt overkligt.
Det strömmar in personer som lämnar sina sista ord till Martin.
Det läggs upp bilder på honom, när han fiskar, bygger midsommar stången, skrattar och festar.
Han finns inte här ngt mer.
Jag hoppas att han inte förstod vad som hände den där natten. Att han inte hann bli rädd..
Det är djupt tragiskt det som hänt. Och det börjar bli verkligt. Hanterbart.
Det väcker många tankar och funderingar.
Hur lever jag själv?
Om jag inte lever imorgon, kan jag vara nöjd med livet som jag haft?
Det finns saker i mitt liv som jag kommer att ändra på.
Saker som skjutits upp. Saker som ska sägas och göras.
Jag ska inte vänta mer.
Paus..
..Play.
Jag är stolt över dej, flickan min. Du är jättebra på att uttrycka dej kort, kärnfullt och tänkvärt.
Ylva ringde mej och sa att jag bara måste läsa din blogg. Hon skryter dej varmt och säger att man bara väntar på mer att läsa. Hon tycker också att du borde odla denna ådra du har, den att skriva för fler att läsa. (he he, ett rim minsann). Men det är allvarligt menat, det är inte fy skam att äga "ordet" i tal och text. Hälsena.. Stolt pappa.
Rätt inställning!
Vi båda har fått ta del av döden. Det är aldrig lätt när en ljusstråle somnat in.
Jag tänker på dig!
Glöm inte bort att sörja, det är inte fel att vara ledsen över en så stor förlust.
Du är stark systra mi. Hälsa alla.
Kramar
