goolan

Korven var besviken över att jag inte skrev om "Gospel" kören i förra inlägget.

Så jag får väll göra det nu istället.

När hela "föreställningen" i kyrkan närmade sig sitt slut, vinet var upp drucket, synderna förlåtna, ljusen nerbrända och en annalkande träningsvärk i benen började ge sig tillkänna, då var det dags för
"El grande finale" (jag läste tyska, så döm inte för hårt).

In kommer en grupp i lila klänningar och papper i högsta hugg. Orgeln börjar spela och plötsligt sprids ett ljud värre än brandlarmet på jobbet "OH HAPPY DAY!!! Oh happy day.. OH HAAAAPPYY DAYYY!!!!! ..oh happy day.."

Jag kände hur hela kyrkan ryckte till, alla satt med spikraka ryggar och uppspärrade ögon.

Min syster tog min hand redan efter första "happy" i en skräckslagen gest och tyvärr var jag inte i stånd att lugna.

Tanten som sjöng "opera" i kyrkan fick glasen att dallra och vi förflyttades några mil åt väst till en dammig sydstat i USA. (GOSPEL!!!)

Plötsligt fick jag en insikt, med min lediga hand höll jag i Mr Fucker. Det skulle ju bara fattas att han flög upp från sin plats och dansa ut skrikandes i kyrkgången "Oh Jesus! Halleluja! I found my Jesus!" sådär ryckigt, framåtböjt och galet som man sett på TV.

Inte för att jag trodde att det skulle hända "på riktigt", men i ärlighetens namn tror jag att han kunde ta tillfället i akt och smita ut, just på det där sättet. Det skulle va en av hans bästa planer, enligt honom själv.

Min svåger är lika smart. Han somna redan i första psalmen, snarka lite och fick en arg blick av mamma, sen när kön till nattvarden var så lång att den nästan nådde utgången sa han att han skulle dit, men vi såg alla att han backade ut..

Men nu är ordningen återställd.

Gospel tanten sjunger vidare i duschen och min bondbränna har lagt sig.

Over and out.