Livet står på paus..
Döden kommer så nära när en bekant avlider..
Verkligheten slår en i ansiktet med sådan kraft att man stapplar baklänges för att inte tappa balansen helt.
Vi dör inte. Inte nu. Ändå lurar döden överallt.
När du sätter dig i bilen för att åka till jobbet.
När du ignorerar den där leverfläcken som "kanske" blivit mörkare.
När du släpper iväg dina barn till skolan...
Men inte dör vi? Gör vi det? .. inte nu.
Ett telefonsamtal. Sitter på jobbet.
- Martin har avlidit.
Jag sitter på jobbet, uppkrypen i en fåtölj och dissar deltagare i Let´s dance.
Martin sitter i köket, uppkrypen mot en vägg, och tar sitt sista andetag.
Sitt alldeles för tidiga sista andetag.
..För det finns inte en chans i världen, att vi dör nu.
Världen som jag känner den står på "Paus".
Jag ser alla andra rusa runt utanför min bubbla. Som vanligt. Fortsätter sina liv.
Precis som jag gjorde igår.
Idag vet jag att "imorgon" inte är en självklarhet.
Paus.
Insikt.
Livet förändras. Saker kommer till ett slut. Människor dör.
Inget är för evigt. "Igår" får jag aldrig igen..
Tankar på Martins föräldrar..
Tankar på Nea.
Vad är det verkliga viktiga i livet? Vad är det som räknas i sista andetaget? På riktigt?
Chocken släpper inte. Ångesten.
Hade varit enklare med en olycka, sjukdom, dråp, ålderdom eller självmord.
Då hade vi åtminstone haft svar.
Insikten är så skrämmande. Den gör mig rädd och arg. Totalt maktlös..
Paus.
Hej Annelie,
Jag förstår att du är ledsen och jag blev oxå ledsen när såg tårarna i dina ögon före igår...för din skull och för Martin som hann kanske inte att smaka och ta farväl av livet själv.Han var så ung... men ni är flera som ska ha honom i minnet och så länge lever han fast inte på riktigt.
Lilia
Lilia
fy satan... ve inte vad jag ska säga riktigt... kramar ta en dag i taget, för i morgon kan vara den sissta.... Det bästa måttot man kan leva upp till....
Men du är en underbar sysster det vet du! kramar
Det gör ont att läsa! :(
Kära Annelie.
Jag skickar all värme jag kan till dig.....
Döden är aldrig lätt,vare sig man är beredd på den eller inte.
Vi som är kvar i livet får vara tacksamma för varje dag som går förbi....och inte glömma av att leva.
Det är våran plikt till dom som har ryckts bort för tidigt.
Jag har sett döden i vitögat själv och jag har följt båda mina föräldrar till andra sidan.
Vad som räknas när man tar det sista andetaget är att man har gett och tagit emot kärlek och levt.
Alla kramar till dig.Virpi
