goolan

I min familj kan man göra ngt som kallas för en "Pannbiff". Det är när man försöker vara rolig, men inte är det.

Ni vet när det blir så där pinsamt och alla blir tysta, en kliar sig i håret, en byter ställning, alla tittar ner i golvet. Någon kanske harklar ur sig ett "hehe" som aldrig når ögonen och dom flesta vill bara försvinna för att det är sååå pinsamt!

Det, kära läsare, är en Pannbiff.

Uttrycket grundades för ca 6 år sedan. Det var sådär lagom lång tid efter 9/11 och alla Bin Laden skämten kom..

Jag och mina syrror (Annica och Emelie) satt hemma i mitt kök och drog just såna skämt. Em va inte mer än 8 år.. så hon lyssna mest.

Jag och Annica kunde flera Bin Laden skämt och kom på egna också. Vi skratta så vi tjöt!

"..hans colombianske morbror- Kokabladen!!" Hahaha

"Nej, vegetarianske syrra- Salladen!!" Haha

"eller hans feta morsa- Chokladen!!" Hahaha

"och senila farfar- var va det jag laden!!" Haha

"hans söta syrra- marmeladen!" Haha

..så höll vi på. Då hör vi Em:

" vänta, vänta, jag har en! Hans brorsa som är kock- Panbiffen!"

Där och då grundades "Pannbiffen".

Jag önskar jag kunde skriva att våran reaktion var att bli knäpptysta, sitta och se lite chockförvånade ut.. och sedan resa oss och säga nåt i stil med:

- Jaha, nä men om vi skulle ta och sätta fart då...

Typ. Men det gjorde vi inte... Vi skratta så vi ramla av stolarna och fick bara fram några konstiga fräsningar i något som måste ha sett ut som ett kollektivt EP- anfall. Men det var inte pga. skämtet i sig, det var för att Em själv tyckte att pannbiffen var så rolig så hon skratta så hon kikna, och ju mer vi skratta ÅT (inte med) henne ju roligare trodde hon att Pannbiffskämtet var.. helt sjukt kul. Jag lovar att om ett gott skratt förlänger livet så blir vi alla tre minst 100 efter den upplevelsen.