goolan

Jag älskar min pappa. Han e världens bästa pappa, lilla Gullen... men. Det finns ett "men". Han vill alltid berätta om mig när jag var liten. Han e med andra ord en sån där klassisk liten farsgubbe som mer än gärna berättar för alla som vill lyssna om hur Annelie var som barn. Underbart. Eller inte.
Så gott som alla vet att jag kallade min faster Maggan för Haggan (sa allt med "H"), drog ner en blomkruka i huvudet på både mamma och pappa när dom sov (men ärligt, vad förväntar dom sig av en 1 åring om dom har en hängväxt på en hylla ovanför sängen?!)  och att jag hade en egen twist på sången "Ja må du leva"...  ALLA som träffat pappa vet.

För ett tag sedan var han här och fikade, och självklart kom lite gamla minnen på tal. Det regnade ute. Så jag fick höra historien om hur det tog 2 timmar att gå till dagis en gång för jag skulle rädda alla daggmaskar påvägen dit.. en prommis som brukar ta 10 min. Jag ville inte ta i maskarna så det var pappa som fick plocka upp dom och rädda dom.
Vilken hjälte! Han va det, på riktigt. Min pappa!

Dagen efter regnade det igen. Jag stod i värmen och tittade ut genom köksfönstret, frös av bara tanken på att gå ut och drog ut på att gå till jobbet. Tänkte att det är tur att min dotter inte är lika värnande om djuren som jag var.. uch för hela handen full med maskar...

Klädde på mig, släckte, låste och gick.

Kommer ut, satan vad det regnar! Och blåser, burr.. Börjar gå.. där ligger en mask.. kämpandes.. mitt på gångvägen. Fortsätter gå... tänker att för helvete! Jag räddar inte maskar längre! Fortsätter gå.. tänk om den ser efter mig nu, och skriker mot himlen: "varföööör???!!" "hjäääälp!!" "jag vill inte dööö!"..satan. Innan jag vet ordet av så står jag där och försöker ta upp maskjäveln! Medan jag ber till Gud om att "ingen får se mig nu" (!) tänker masken "fuck! nu dör jag for sure.." För det är ju knappast så att den hjälper till. Rätt som det är hör jag mig själv säga "men kom igen nu då! Jag ska ju hjälpa dig!", En tant cyklar förbi. Herregud. Vad är det jag står och gör? Riskerar att komma försent till jobbet, står jag i regnet böjd över en DAGGMASK och pratar med den!!! Jag är 28 år.
 När jag väl kom till bilen, 9 maskar senare, så tänkte jag först att jag nog är galen på riktigt.. men sen kom jag på att man bara är galen om man tror att man INTE är det. Och lite värmde det ju i hjärtat att ha räddadt dom små liven, bra karma helt enkelt! Åtminstonde borde det jämna ut sig mot dom jag metat med!